Blåser det konservativa vindar i Sverige?

Moderatledaren träffade Sverigedemokraternas motsvarighet. Med respektive riksdagsgrupps ledare diskuterade de frågor i vilka de står nära varandra. Flera av frågorna är sådana som i dubbel bemärkelse är brännande. Ömsesidigheten om att fler samtal och samarbete bör följa, rapporterades från bägge håll. ”Det var hög tid”, sade Ulf Kristersson till Sveriges Radio. ”Nu tänker jag göra allt jag kan”, menade han. ”Tycker man lika skall man samarbeta”.

Är detta begynnelsen till det nya konservativa blocket vi nu ser formeras? Möjligen ett steg på vägen. Samtidigt krävs förändringar i grunden innan vi kan få se något som liknar en konservativ kraft i riksdagen. När till och med ett parti som SD lägger om sin politik i flera frågor för att förändra sin image, är det inte mycket bevänt. Vill man vara konservativ får man räkna med att vara obekväm. Och att det i dagens relativistiska och hållningslösa politiska klimat är allt annat än bekvämt att företräda ståndpunkter med vilka förändring på djupet är det önskade.

En av diagnoserna vi lider av i Sverige är den makabra föreställningen om att allt måste passa alla. Det heter att det finns ett liberalt parti, men de driver lite lagom mycket vänsterpolitik för att kunna tilltala väljare som tror sig vara liberala OCH sådana som är socialister. Det samma gäller X-demokraterna. Vidare heter en organisation Svenska kyrkan. Den vill också vara för alla. Oavsett. Därför drivs även den av samma politiska ideologi. Men varken den kristna läran eller en politisk ideologi kan omfattas av alla. Problemet med att allt skall passa alla är att allt blir så urvattnat att inget till slut passar någon.

Ytterligare ett problem som får sägas finns hos i princip alla riksdagens partier är att alla vill vara störst. Det är makten per se som hägrar mer än att ge medborgarna så goda förutsättningar som möjligt för oss att leva våra liv. För att bli ett majoritetsparti måste dock sådan politik föras (eller i vart fall utlovas) som gillas av ”alla”. Det leder till att alla partier, som vill vara för alla, måste föra samma politik. Låt vara att etiketterna skiljer sig i färg. Sylten i ryggraderna är dock den samma.

För att inte nämna det lustiga att alla måste tycka likadant; att alla måste vara överens hela tiden. Men alla tycker inte likadant. Även om de säger att de håller med. För om man inte håller med, får man inte vara med och leka. Och just det där att inte få vara med är förödande för människan. Det är genetiskt betingat. Vi är sociala varelser. Så, genom löftet att få vara med [tillhöra] blir det lätt att styra vad människor skall tycka. I alla fall offentligt. Den som i det öppna avviker i tankar och idéer bryter det sociala kontraktet. Eller spelet. Och det föder en kultur som är ängslig, feg och förlamande.

Men så måste det vara utifall man önskar en stor stat. Ju större desto mer kontroll och ”konsensus” fordras. Bara mindre samhällen mäktar bära fria tankar. Bara mindre stater kan bära demokrati i dess fulla betydelse. Om det nu är demokrati man önskar.

Detta är min dröm: en liten nation med en liten stat, driven av konservativa ideal, där fria män [frälset] lever och utvecklas baserat på personliga intressen och förmågor. Där närhet och småskalighet får plats. Detta är, menar jag, modellen för hållbarhet. Men i dagens stordriftsland finns ännu ingen konservativ vågrörelse. Bara en stiltjens fagra yta under vilken alla ännu simmar åt samma håll i en syrefattig men lagom behagligt fesljummen damm.

En kommentar på “Blåser det konservativa vindar i Sverige?”

Kommentarsfältet är stängt.