Ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen.

”Han visar att liberal demokrati, så som den har utvecklats under senare årtionden, delar ett antal alarmerande kännetecken med kommunism. Båda är utopiska och båda kräver att alla sociala institutioner – familjer, kyrkor, organisationer – måste anpassa sig till liberal-demokratiska regler”. Detta skriver John O’Sullivan i förordet till “The demon in democracy: Totalitarian temptations in free societies” av Ryszard Legutko (Encounter Books, 2016).

Anledningen att aktualisera Legutkos bok är dagens debattartikel i Aftonbladet skriven av Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad. Kanske är deras artikel ett försök att återta initiativet genom att rada upp en mängd problem – problem som de flesta sedan länge är väl bekanta med, men författarna ”inte sett komma”.

”När man radar upp dem [”utmaningarna”] kan de verka överväldigande, men den gemensamma nämnaren är att de inte är individuella problem, utan kräver kollektiva, samhällsbaserade lösningar. Problemen må vara nya men lösningen är fortsatt ett starkare samhälle, präglad av en jämlikhetstanke.” (Löfven och Rådström Baastad, Aftonbladet 20191208)

Det försåtliga här är att bakom orden ”kollektiv” och ”starkare samhälle” inte avses något annat än staten och makten. Ett starkt samhälle utgörs i första hand av fria människor vars skydd, säkerhet och frihet borde garanteras av staten. Men i Sverige är gränsen mellan samhälle (civilsamhälle) och stat i princip obefintlig.

Totalitära frestelser i fria samhällen

Liberal demokrati, skriver O’Sullivan, håller på att bli den enda rätta ideologin som, bakom toleransens slöja, inte accepterar några meningsskiljaktigheter.

“Liberal democracy is becoming an all-encompassing ideology that, behind a veil of tolerance, brooks little or no disagreement.” (O’Sullivan)

Och detta är väl faktiskt precis det vi sker hända också här hemma Norden. Allt tal vi bevittnat om ”åsiktskorridorer” och den hetsjakt som företas – med ökande intensitet – på människor som tänker och uttrycker sig annorlunda jämfört med vad som i tysthet har beslutats.

Legutko, som själv har stor erfarenhet av totalitära system[1], skriver att liberala demokrater är så uppfyllda av att varna mot alla sorters faror som riskerar underminera deras politiska ordning, även om dessa enbart är känslobaserade floskler och lögner. Han nämner bland annat ’intolerans’ och ’trångsynthet’ som exempel på dessa ’faror’. Samtidigt, menar han, att sådant som verkligen är överhängande och dessutom enkla att upptäcka förbises, nämligen den ökande närvaron och utvecklingen av sådana faror som existerade i de kommunistiska samhällena.

“Because the liberal democrats are so fond of warning against all sorts of dangers that might undermine their political order, even if these are only suspected and felt rather than actually perceived (xenophobia, nationalism, intolerance, bigotry), one wonders why these same people completely ignore dangers that are easy to spot, namely, the increasing presence of developments similar to those that existed in the communist societies.” (Legutko)

Det finns något djupt mänskligt och det är makthunger. Att dessutom drivas av hybris eller sådant högmod som återfinns i såväl dagens liberala demokrati som i kommunismen, där man önskar förändra verkligheten till det bättre. Bägge systemen är i det avseende moderniseringsprojekt. Allt gammalt skall ersättas med det nya. Kategoriskt. Oavsett vilket värde tradition och ålder har, har det ingen plats. Och allt sker med den goda intentionen att allt skall bli till det bättre.

“Both communism and liberal democracy are regimes whose intent is to change reality for the better. They are – to use the current jargon – modernization projects. Both are nourished by the belief that the world cannot be tolerated as it is and that it should be changed: that the old should be replaced with the new. Both systems strongly and – so to speak – impatiently intrude into the social fabric and both justify their intrusion with the argument that it leads to the improvement of the state of affairs by ‘modernizing’ it.” (Legutko)

Ett viktigt redskap för dessa krafter är språket. Om ord kan ges ny betydelse eller nya ord skapas för att förmedla en politisk och modern vision, kan förändringen – och acceptansen för den – ske I människans inre. Ordet ’kall’ (att vara kallad till tjänst) omvandlas till något fult. Lärare, sjukvårdspersonal och poliser är ’professionella’ i samma utsträckning som industriarbetare. Ord som ’underofficer’ och ’samarit’ är nedvärderande och kränkande (fick vi lära oss). Ordet ’hen’ skall vara inkluderande och verka för jämställdhet, men syftet kan misstänkas vara att sudda ut skillnader. För olikheter och skillnader är till men för det politiska projektet.

“The language of modernization, by referring, if only associatively, to technology compels us to see the world as an object of engineering and innovative activity.” (Legutko)

Därför är det i högsta grad såväl intressant som befogat att fundera över vad som egentligen döljer sig bakom Löfvens och Rådström Baastads språk då de åberopar historiska värderingar ”som varit helt centrala i att bygga Sverige starkt: arbetsmoral, plikt, rätt, jämställdhet, jämlikhet, solidaritet och demokrati.”

Risken är stor att det därmed blir mer av samma. Alternativet är att ordens betydelse ytterligare förskjuts. Vad är det vi har rätt till?

 

Bild: Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad, Foto: Victor Svedberg, under Creativ commons (CC BY-SA 2.0)

 

 

[1] Ryszard Legutko, professor i filosofi vid Jagellonian University i Krakow, Polen, specialiserad på antik filosofi och politisk teori. Han har varit utbildningsminister och statssekreterare i Polen och vice talman i parlamentet. Han är idag europaparlamentariker.

 

En kommentar på “Ofriheten i den liberala demokratin. Om släktbanden med kommunismen.”

Kommentarsfältet är stängt.