Sverige ratificerade 2011 konvention som allvarligt kritiserar globaliseringen

Jag skrev igår – på decenniets sista dag – en text om huruvida fler myndigheter i Sverige utöver Brå bedriver ideologisk aktivism. Bland de 455 myndigheter som finns i vårt land nämnde jag särskilt Tillväxtanalys samt Formas och några av de luddiga uppgifter de har.

Idag – på det nya decenniets första dag – då barnkonventionen (inte helt oproblematiskt) blir svensk lag, passar det utmärkt att uppmärksamma ytterligare en myndighet, nämligen Isof (Institutet för språk och folkminnen).

”Isof är en myndighet som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Vi arbetar också med språkvård och språkpolitik. Vår uppgift är att levandegöra och sprida vår kunskap samt att ge råd i språkfrågor.” (Källa: Isof, 2020-01-01)

De flesta känner till den nyordslista som i slutet av varje år tas fram av Språkrådet och som 2019 bland annat officiellt gav oss ord som ”klimatdiktatur”, ”menskonst”, ”tågskryta” och ”syssna”. Språkrådet är en avdelning under myndigheten Isof.

Så, vad är kopplingen till den så omtalade och -huldade barnkonventionen? Jo, det finns en annan konvention som Sverige ratificerade 2011 som troligtvis har fått allt för lite uppmärksamhet och har en direkt koppling till myndigheten Isof, nämligen ”Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet”.

”Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet (Convention for the Safe-guarding of the Intangible Cultural Heritage) utarbetades efter beslut av Unescos general-konferens 2003 och trädde i kraft 2006. Alltsedan konventionen började tillämpas har kunskapen om de immateriella kulturarven ökat. Konventionen ratificerades av Sverige 2011 och i maj 2016 har den antagits av 167 stater.” (Ur rapporten ”Det nationella arbetet med tillämpningen av Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet”, 2016)

Denna konvention har inget med det fysiska kulturarvet att göra; det som till stora delar finns förtecknade på Unescos världsarvslista. Det immaterialla kulturarvet är vad vi i vardagligt tal skulle kalla traditioner och seder.

”Immateriella kulturarv är det som vi inte fysiskt kan ta på – traditioner som lever och överförs mellan människor, handens och kroppens kunskaper, erfarenheter och kreativa uttryckssätt. Det kan vara olika former av hantverk, ritualer, musik, eller berättelser, sådant som upprepas och förändras.” (Källa: Isof, 2020-01-01)

Varje land som har ratificerat konventionen har, genom den, förbundit sig till att dokumentera, bevara och levandegöra det som är typiskt i respektive lands kultur. Många länder, däribland Sverige, jobbar med att ta fram listor över traditioner och kultur som är typiskt och värt att bevara för att det inte skall gå förlorat.

Många minns säkert uttalandet som gjordes av Ingrid Lomfors (historiker och överintendent vid Forum för levande historia), då hon under konferensen ”Sverige tillsammans” den 12 oktober 2015 hävdade att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Detta var öppningsanförandet vid konferensen och det skulle syfta till att ”höja blicken”. Och det kan man så klart göra på olika vis…

Inför denna konferens sade statsminister Stefan Löfven, som stod som värd för de 800 deltagarna:
– ”Det är viktigt att Sverige nu samlas. Målet är att nyanlända vuxna snabbt kan börja jobba, att nyanlända barn ska få en så bra skolgång som möjligt och att alla nyanlända ska ges rätt förutsättningar att komma in i det svenska samhället”.

Vad som där och då etablerades var en doktrin som innebär att den bästa förutsättningen för någon att komma in i det svenska samhället är att vi själva låtsas om att det inte finns något svenskt. På så vis kan ingen göra fel, eftersom det inte finns något att relatera till. Helt i linje med att relativisera sanning – ty om det inte finns någon objektiv sanning, måste alla, per definition, ha rätt.

Men nu har vi en myndighet, Isof, som har regeringens uppdrag att utveckla arbetet med tillämpningen av konventionen i Sverige. ”Som ansvariga för konventionsarbetet har Isof lagt grunden för en organisation som ska täcka alla de delar som det immateriella kulturarvet kan bestå av.” (Källa: Isof, 2020-01-01)

Men det är svårt att få riktig kläm på deras arbete. I vanlig stil är myndighetens hemsidor och rapporter ganska fluffiga. De använder många ord men verkar mest vända sig till en relativt liten krets. Och mitt intryck är att myndighetens tolkning av såväl konventionen som uppdraget är mer inriktat på att bevara andra länders och minoriteters kulturarv än det inhemska.

För att få lite bättre insikt i vad detta skydd av immateriellt kulturarv handlar om – för att höja blicken, skulle man kunna säga – letade jag fram den ursprungliga konventionstexten. Den finns översatt till svenska som en väl dold bilaga i en av de rapporter som myndigheten lämnat till regeringen. Faktum är att man kan hitta mycket godis när man går till källorna. Och ju fler som känner till dem, desto svårare blir det för myndighetssverige att kollra bort oss.

I inledningen till konventionen kan man läsa och häpnas över följande utdrag:

”Generalkonferensen för Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, nedan kallad Unesco, som håller sitt trettioandra möte i Paris från den 29 september till den 17 oktober 2003,
som hänvisar till gällande internationella instrument om mänskliga rättigheter, särskilt 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,
som anser att det immateriella kulturarvet är av stor betydelse för kulturell mångfald och en garanti för hållbar utveckling,
som det understryks i Unescos rekommendation om bevarande av traditionsenlig kultur och folklore 1989, i Unescos allmänna förklaring om kulturell mångfald 2001 och i Istanbul-deklarationen 2002, som antogs av kulturministrarnas tredje rundabordsmöte,
som anser att det finns ett starkt ömsesidigt beroende mellan det immateriella kulturarvet och det materiella kultur-och naturarvet,
som erkänner att den pågående globaliseringen och de sociala förändringarna, tillsammans med de nya förutsättningar som skapas för dialog mellan lokalsamhällen, inbegripet intolerans, även allvarligt hotar att försämra, skingra och förstöra det immateriella kulturarvet, särskilt till följd av en brist på resurser för att trygga detta arv,
som är medveten om den allmänna önskan om och det gemensamma intresset av att trygga mänsklighetens immateriella kulturarv,
som erkänner att lokalsamhällen, särskilt ursprungsbefolkningarnas lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer spelar en väsentlig roll för framställningen, tryggandet, underhållet och omskapandet av det immateriella kulturarvet”
(Levande traditioner – slutrapport, Isof, 2014)

Med andra ord: Sverige har ratificerat en konvention som uttryckligen problematiserar (och är kritisk till) globaliseringen samt påtalar det omedelbara värdet av lokalsamhället och erkänner den allmänna önskan – det vill säga vanligt folks önskan – att trygga nationella och lokala kulturarv.

Alla som tidigare kände till denna konvention räcker upp en hand nu! Oavsett om det har berott på bristande intresse eller är en produkt av informationsunderskott från statens sida, har vi här – svart på vitt – bevis för att den politiska agendan (globalism, maktkoncentration, kulturförnekelse et cetera) som bedrivs går stick i stäv med en konvention som Sverige ratificerade 2011.

”…globaliseringen hotar allvarligt att försämra, skingra och förstöra det immateriella kulturarvet”. Smaka på den! Undrar om någon av de 100+ anställda på den myndighet, vars uppdrag det är att implementera detta, har gjort det. Och hur det isof(all) smakade. Min rekommendation är att ta ytterligare en tugga och sedan skicka fatet vidare så att fler får smaka.